Sharmarke Elmi och Yassir Shafii med kompisarna Hilala Akkaoui, Nourhan Akkaoui och Karina Oliveira.

 
 

Vilka rör sig på gator och torg?

De syns på gator och torg, på fritidsgårdar och i butiker: Polisen och kommunanställda, Fryshusetpersonal och fritidsledare – och vuxna som nattvandrar och umgås med ungdomar på sin fritid.

Tillsammans utgör de det fundament som ett samhälle vilar på.

Vilka är de? Och vad vill de?

I Bro kapell på Prästvägen sjunger kören Björn Afzelius Sång till friheten:

Du är min ledstjärna och vän, du är min tro, mitt hopp, min kärlek. Du är mitt blod och mina lungor, mina ögon, mina skuldror, mina händer och mitt hjärta.

– Bra! Den här gången trodde jag på er, ropar kyrkomusikern och körledaren Denise Engman bakom sitt piano och kören skrattar.

Kören med äldre sångare uppträder på bland annat ålderdomshem och deras glädje går inte att ta miste på.

– Stå upp, ropar Denise och alla reser sig.

Tillsammans river de av Nu grönskar det och Kan du vissla Johanna? innan Inger Scherman, en av medlemmarna, kliver ut genom dörren som står öppen för att släppa in frisk luft. Ute ligger solen som ett värmande lock över staden, inte ett moln, bara blå himmel.

Inger Scherman kom till Bro från Mora via Avesta den 25 april 1970. KF, Kooperativa förbundet, stod för flyttkostnaderna.

– Vi fick barn och kunde inte leva på min mans lön, så vi hamnade i Bro. Vi hade inte haft råd att flytta annars. Och när vi kom hit kände jag att ”här vill jag inte bo”, berättar Inger.

– ”Inte jag heller”, svarade min man. Så vi tänkte att det bara skulle bli två år, men han steg snabbt i graderna och fick bra betalt. Nu vill jag inte flytta härifrån.

Paret fick två döttrar och Inger Scherman jobbade bland annat som skolvärdinna i Råbyskolan i 25 år. När hon skilde sig och blev ensam med barnen fick hon ta ytterligare ett jobb, på OK i Kungsängen.

 
 
Jag jobbade från nio på morgonen till halv elva på kvällen; jobb, jobb, jobb. Så såg mitt liv ut. Jag var en hård mamma, jag var tvungen, men ibland på helgerna hämtade jag dem på min motorcykel och så åkte vi och fikade i Kalmarsand.
— Inger Scherman
 
 

Inger Scherman lärde sig att älska omgivningarna, Bro blev hemma. I dag känner hon sig dock inte lika trygg. Det känns inte så lugnt längre.

Ändå vägrar hon att frångå en regel – när hon träffar ungdomar i olika sammanhang, även i gäng, så hälsar hon. Det har man igen, menar hon.

Folk hälsar tillbaka, ibland visar det sig att den person som nyss kändes läskig inte bara är rätt vanlig, utan även gärna snackar om väder och vind en stund.

– På fritidsgården känner jag mig säker, jag spelar biljard och pratar med ungarna. De tycker att jag är schyst. Många av dem har blivit vuxna nu, skaffat familj. Jag tycker att det är kul när de lyssnar.

Förutom de regelbundna besöken på fritidsgården har hon även nattvandrat i 25 år – det finns flera grupper i kommunen, men åldern har tagit ut sin rätt och hon orkar inte riktigt längre.

Hon vet att många äldre inte vågar sig ut på kvällstid men tycker att de händelser som har varit i Bro förstoras upp.

– Om man ska rata ungdomarna hela tiden så går det åt skogen. Man måste möta dem – och jag möter dem. Jag rekommenderar folk att flytta till Bro, men skulle önska att många fler föräldrar nattvandrade. Om alla föräldrar ställer upp en fredag eller lördag så klarar vi hela året.

 
 inger scherman

inger scherman

 

Bros unga är en stor del av Anneli Gustafssons liv. Hon har bott här sedan 1987 och har arbetat på fritidsgården de senaste elva åren.

– Det är jätteroligt men jag föredrar att jobba med de yngre. För de äldre behövs det annan personal, det är andra krav och problem.

De senaste åren har åldersgränsen på fritidsgården i Broskolan suddats ut, yngre och äldre har umgåtts under samma tak och ingen tycker att det är särskilt lyckat. Grupperna har olika behov och det finns alltid en risk att de unga dras med i bus och i värsta fall kriminalitet.

– En del som har jobbat på fritidsgården har valt att släppa in de äldre och jag förstår det, det är inte så lätt att stå emot. De har på något sätt vant sig vid att kunna hänga på fritidsgården, men det känns inte bra att blanda dem, säger Anneli Gustafsson.

Därför är hon glad över att Vardagsrummet – eller vad de unga vuxna nu kommer fram till att det ska heta – är på väg att öppna. Där får de äldre, 17-19-åringarna, en plats att vara.

– Kommunen upplever att det finns ett stort antal unga vuxna som inte har någonstans att vara och inte har något vettigt att göra och det gör förhoppningsvis Bro lugnare också.

– På något sätt har många unga en förväntan på att samhället ska ordna saker. Samtidigt kan det vara svårt att hitta sysselsättning, inkomst, lägenhet och man riskerar att bli kvar i något slags ungdomstid.

Anneli Gustafsson anser dock inte att det är värre i Bro nu än slutet av 1980- eller början av 1990-talet.

 
 
 
 
Jag är väl lite luttrad efter så många år, jag har så mycket kunskap om vad som har varit. Det som händer nu är att vi har en väldigt liten klick unga vuxna som ställer till det, men i dagens samhälle med rapportering i realtid får man veta allt när det händer.
— Anneli Gustafsson
Plus att vi har problem med en Facebookgrupp som inte drivs särskilt seriöst som förstorar och piskar upp den här stämningen. Jag håller med ungdomarna om att de får skulden.
— Anneli Gustafsson
 
 bro fritidsgård ligger i broskolan

bro fritidsgård ligger i broskolan

 

Ingen förnekar att Bro har haft utbrott av oroligheter – bilar som eldas upp, ungdomar som driver runt, affärsinnehavare som berättar om hot och stölder. Eller att det finns droger, våld och annan typ av grov kriminalitet.

Efter diskussioner i kommunhuset vände man sig till Fryshuset, som man sedermera skrev avtal med. De har många års erfarenhet av att arbeta med ungdomar, de driver skolor och fritidsgårdar och aktiverar människor inom en rad olika områden.

Fryshuset har funnits i Bro sedan 2017 och utbildar bland annat i något som kallas H.I.T, som står för hopp, inkludering, trygghet.

De rör sig på gator och torg som en trygghetsskapande åtgärd, nattvandrar, agerar förebilder – och många av dem som syns ute är Broungdomar.

Samarbetet ska fortsätta till åtminstone 2019 och platschefen Payam ”Peppe” Boroodjeni pratar länge om att ge unga hopp och visa dem en väg fram.

– Bro klassas som ett utsatt område och det måste vi komma tillrätta med.

Han menar att ett av problemen är att det är för stort avstånd mellan unga och äldre och det gäller inte bara i Bro.

– Jag vill inte lägga hela skulden på vuxenvärlden, men de behöver ta större steg för att närma sig ungdomarna. Om man har en relation till traktens unga så skräms man inte av dem, säger han.

Peppe berättar hur Jörgen Karlsson, lokalpolischef i Järfälla och Upplands Bro kommuner, hörde av sig och sa att han såg många likheter mellan Bro och förorten Husby i nordvästra Stockholm, där Fryshuset har etablerat sig.

 

 
 
Jag tog mig med en kompis och åkte ut till Bro. Det var i maj för två år sedan. Fritidsgården var stängd, Brohuset var stängt – det var öde. Vi träffade några ungdomar som klagade på utbudet i området och hamnade på en pizzeria på Fjärilsstigen där det satt 15 unga, mest killar.
— Peppe Boorodjeni
 
 peppe boorodjeni

peppe boorodjeni

 

– Varför brinner det bilar? frågade jag. De pekade på en grusfotbollsplan, pratade om att det inte fanns något att göra, sa att det fanns en misstro mot dem. När jag grävde mer och pratade med kommunen såg jag att det fanns ett föreningsliv, men ungdomarna hittade inte dit. Vi förklarade läget för kommunen, så här ser ungdomarna på saken och ni behöver åtgärda det. Vår grej är att lyfta fram ungdomarnas röster.

Peppe Boorodjeni tycker att Upplands-Bro är på rätt väg, exempelvis träffar kommunledningen – med kommundirektör Maria Johansson högst upp – Bros unga och pratar direkt med dem.

– Med senaste rekryteringen, Hannah Rydstedt, känner jag stort hopp. Hon lyssnar och hon kör, bygger broar mellan makthavare, tjänstemän och invånare. 

 
 
Upplands-Bro har börjat anställa folk med andra typer av kompetenser och om ledningen får fortsätta på den här vägen så ser det ljust ut för Bro. Men det är ju valår så vad som helst kan hända, det gäller att vara uthållig oavsett politisk majoritet.
— Peppe Boorodjeni
 
 

Även Peppe är glad över Vardagsrummet, det utrymme som nu skapas för äldre ungdomar:

– Innehållet kan alltid diskuteras, ska de sitta och spela tv-spel eller skriva cv:n? Men det är ett jättebra initiativ. Jag tror att Fryshuset kan lämna Bro inom ett år om det fortsätter så här.

 
 

Mekail Jalaho är en av de vuxna som kom till Bro via Fryshuset och nu är anställd på Kultur och fritid i Upplands-Bro. Han är uppvuxen i Jakobsberg, har bott i Tensta och Rinkeby och är tacksam för möjligheten att göra skillnad.

– Jag vill tacka Peppe på Fryshuset för det, han gav mig en chans och det är viktigt, alla förtjänar att någon ser en, säger han.

Han beskrivs som en idéspruta som når fram till människor, gamla som unga.

 
 
Där jag växte upp såg jag många människor det gick åt helvete för och jag vill bidra, förändra livet för andra. Det finns goda krafter och jag vill att Bro ska bli en modell för hur man jobbar i andra områden.
— Mekail Jalaho
 
 

Vilken blir din roll?

– Jag ska dels jobba på Vardagsrummet och fritidsgården, dels hjälpa Upplands-Brogymnasiet med säkerheten och elevassistentverksamheten.

Han suckar när hans ungdomsår kommer på tal:

– Jag växte upp i ett Sverige där vi inte gjorde skillnad på folk, oavsett bakgrund. I dag hänger folk ofta med andra från samma kultur. Det är så i minsta håla och jag vill inte se det.

– Kunskapen för att vända det här finns inom Fryshuset och kommunen, inom polisen och hos oss som jobbar på gatan. Men det blir för många öar, den samordningen måste bli bättre.

Även Mekail hör ungdomar prata om att de känner sig utestängda, att ingen lyssnar eller tar dem på allvar.

– Det är ett missförstånd, det är klart att alla vill att det ska gå bra för ungdomarna, men det är något som inte riktigt når fram. Det finns en hopplöshet, en känsla av att inte vara delaktig, och det är viktigt att vi som jobbar med ungdomar kommer ut där de är och ser med egna ögon hur deras liv ser ut.


Det är många som nämner henne i Bro; på torget och fritidsgården, i kommunhuset och bland andra krafter och även hos polisen: Hannah Rydstedt, kultur- och fritidschef i Upplands-Bro sedan december 2017.

Än så länge är det endast i positiva ordalag, människor vi träffar har en känsla av något bra pågår.

Hon möter oss i kafeterian i ett avslaget Kulturhus, det är halvdag och de flesta har lämnat sina arbeten och de omkringliggande gatorna.

– Det gör mig glad att ungdomarna känner att de har fått större makt, jag vill jobba mycket med ungdomsinflytande, förklarar hon.

Vad innebär det i praktiken?

Exempelvis att Bros invånare, i det här fallet de unga, får vara med och forma sin tid utanför skola och arbete.  

 

 
 hannah rydstedt

hannah rydstedt

 

Fritidsgården var tidigare mest en plats där man kunde hänga, slå ihjäl tid, det fanns hela tiden en en risk att det blev destruktivt i stället för konstruktivt, men nu finns till exempel gårdsrådet – unga människor som sedan våren 2018 har i uppdrag att utveckla gårdens aktiviteter.

Och Vardagsrummet är ett par tomma rum när vi kommer dit första gången. Idén är att de unga vuxna som faktiskt ska utnyttja lokalerna ska inreda.

Kommunen är noggrann med vissa saker, exempelvis att olika tjejverksamheter ska få tar mycket plats på gårdarna. I övrigt styr besökarna själva.

– Det finns fantastiska verksamheter i till exempel det här huset, men vi har inte riktigt lyckats nå ungdomarna på deras arenor, säger Hannah och ser sig omkring.

 
 
Målet är att de ska komma med idéer, ta egna initiativ och växa som människor. Jag vill ha en förebyggande och hälsofrämjande verksamhet och fånga in de som behöver det. Dagens lokaler har inte varit bra, det är en ganska hård miljö, kalt, öppna ytor. Alla känner sig inte bekväma och välkomna här.
— Hannah Rydstedt
 
 Lewaa Elrubey, fryshuset och hannah rydstedt

Lewaa Elrubey, fryshuset och hannah rydstedt

 

Ett sätt är att bygga om fritidsgården i Broskolan. Det ska sättas upp en vägg, nytt golv ska läggas och det ska bli skogräns när gården öppnar igen i höst.

– Vi kommer att jobba mycket med inredning för att skapa rum i rummen där man kan sitta i lugn och ro och göra läxor om man vill.

– Och Vardagsrummet ska inte vara ett passivt hem utan en verksamhet som hjälper de äldre att forma sina egna liv.

För Hannah Rydstedt är det viktigt att följa barnen och ungdomarna under hela dagen. Det kan man exempelvis göra genom att erbjuda heltidstjänster och ha gården öppen alla dagar i veckan. Det är svårt att bedriva en kvalitativ verksamhet som bygger på timanställd personal.

– Vi kommer att behöva jobba långsiktigt och samarbeta med skolorna. Jag hade läst så mycket om allt som händer i Bro men jag är aldrig rädd här. Bro har fina barn och barn behöver kärlek och gränser och otroligt många är engagerade.


Den minnesgode kommer ihåg kommunpolis Magnus Nilsson från det första reportaget om Bro. Han är uppvuxen i området och är i dag ansvarig för extern, strategisk samverkan inom polisen.

– Jag brukar beskriva det som bryggan mellan lokalpolisen och resten av samhället. Kommunledningar, ledningsgrupper för fastighetsbolag, mot näringsliv, föreningsliv, samfund.

– Att åka ut och prata med en lärare eller informera på ett föräldramöte. Vi skulle behöva områdespoliser som är förtroende- och kontaktskapande och det har vi inte i dag, säger Magnus.

Han är självkritisk, tycker att polisen inte är organiserad för att hantera de områden som ligger längst ut i ett polisområde, men riktar också kritik mot exempelvis fastighetsbolagen.

– Vår analys är att det historiskt sett har gått trögt här, de har inte tagit sitt samhällsansvar. Men det nu har det blivit ändring och Upplands-Brohus har precis fått en ny vd, Ann Hermansson Alm. Hon har bland annat jobbat i Vivalla, som är Örebros särskilt utsatta område, och de har kommit mycket längre i den processen. Ann Hermansson Alm har ett annat tänk med sig in. Jag tror att det kommer att bli en riktningsändring.

Han menar att det under en längre tid har funnits brister som har lett till ett sluttande plan.

– Vi måste rannsaka oss själva, fråga vad vi har för del, och det är en ganska svag polisiär närvaro. Det är något vi slåss med internt. Vi behöver hänga i matsalen, på fritidsgården, med handlare.

 
 
Föräldrar, föreningsliv och eldsjälar – de finns! Det gäller bara att hitta dem och ge dem möjlighet att blomma ut. I huvudsak ligger det på kommunen att ta ut riktningen, men vi är en viktig kugge och ska absolut vara med. Jag tycker att det finns en positiv rörelse.
— Magnus Nilsson
 
 
 

 
 
 

Foto: Åsa Sjöström

Text: Behrang Behdjou