Vad händer med Bro-andan?

Upplands-Bro är en snabbt växande kommun, nära vatten och vackra skogar och promenadstigar. Men hur mår kommunens invånare? Och finns Bro-andan kvar – den som gjorde att människor kände sig hemma och tog hand om varandra?

Fotografen Åsa Sjöström, uppvuxen i Bro, tog med journalisten och författaren Behrang Behdjou för att söka svar.

E18, Stockholm-Bro. Scenförändringen inträffar någonstans kring Stäket, där motorvägen passerar över Stäksön, bebott sedan järnåldern. Utsikten åt båda håll är bedårande, vatten så långt ögat når. Man vill stanna till vid vägrenen och stå vid räcket och titta ut, låta lugnet komma till en.

Vi ska till Bro centrum, ett handelskvarter med bland annat florist, tobaksbutik, Ica och ett par restauranger.

I ena änden av torget ligger Brohuset som en vägg, en öppen och inbjudande byggnad med fasad av olikformade glasskivor inpassade i en abstrakt träram. Här finns bibliotek, servering, bad och sådant som Brohusscenen, Konstkuben och Verkstan. En strid ström av människor kommer och går.

 
 brohuset

brohuset

 

Från 1973 till 1992 stod det ett inomhuscentrum här, men en våldsam, anlagd brand förvandlade allt till aska. Värden för, uppskattades det, 400 miljoner kronor gick upp i rök och många saknar den gamla centrumbyggnaden med samhällsservice och butiker.

I dag, med den ökade konkurrensen och stora köpcentrum på bilavstånd, är det dock ingen lätt uppgift att samla så många funktioner på en och samma plats.

Vinden lyfter glada röster från en uteservering, barn och föräldrar med blött hår kommer ut från simhallen i Brohuset och det ligger ett typiskt småstadslugn över torget.

Enligt Noa, Nationella operativa avdelningen vid polismyndigheten, är Finnsta i Bro ett så kallat utsatt område. Det finns 32 stycken i landet (plus 23 särskilt utsatta områden och sex riskområden).

Så här definierar Noa det som kallas ”utsatt område”:

”Geografiskt avgränsat och karaktäriseras av en låg socioekonomisk status där de kriminella har en inverkan på lokalsamhället. Inverkan är snarare knutet till den sociala kontexten i området än de kriminellas utstuderade vilja att ta makten och kontrollera lokalsamhället. Läget anses allvarligt.”

– Det är problem med ett antal individer som drabbar de boende på olika sätt som rån, bilbränder och inbrott. Det finns även utmaningar i centrala Bro och många upplever en känsla av otrygghet, konstaterar Magnus Nilsson, kommunpolis i Upplands-Bro.

En blyg sol försöker få fäste i asfalt och träd. Gruset ligger kvar, bilar kommer och kör iväg. Det är varmt nog för att ta av sig jackan, men det ska bli kyligare under kvällen.


I en lägenhet på Blomstervägen bor äkta makarna Börje och Gudrun Sandén och det är inte vilket par som helst.

De träffades 1950 på Birger Jarlsgatan i Stockholm, för att kompisar som skulle gå på dejt inte ville vara ensamma. Första kvällen gick de på Cirkus på Djurgården – på den tiden inhyste arkitekt Ernst Haegglunds skapelse riktiga cirkussällskap – och minnet får dem att le.

– Det var snabba ryck för oss, säger Börje och skrattar.

I juni 1952 flyttade de nygifta, älskande tu till Upplands-Bro och den som är intresserad av att se vilken landsbygd de kom till kan med fördel gå in på Eniros karttjänst och klicka på ”historiska flygfoton”.

– Bro syntes inte till, det blev vackrare och vackrare ju längre ut vi kom, säger Gudrun.

 
 

Båda var folkskollärare och Börje anställdes, delvis tack vare att han kunde engelska, på Säbyholms folkskola i Låssa socken. Skolan erbjöd pojkar utbildning inom jordbruk, trädgård, metallarbete och snickeri och flickor kunde lära sig hushållsarbete, sömnad och barnavård. Han arbetade också som musiklärare på Sunnerdahlska internatskolan.

 
 gudrun sandén

gudrun sandén

 

Gudrun å sin sida blev, som hon säger, ”den ständiga vikarien” och tillbringade de första tio åren hemma med parets tre barn.

De har dukat fram kaffe i vackra, små koppar i indigo med sirligt guldmönster. Löparen på furubordet går i gult, grönt och lila. Bostaden är full av litteratur, även sådan som de själva har tagit fram.

Börje och Gudrun Sandén har lagt över 60 år av sina liv på att forska kring den del av världen där de slog ned sina bopålar. De har lagt ned ett oräkneligt antal timmar på Upplands-Bro historia och de började sin gärning under en tid då man arbetade på lördagar och gick eller jobbade i kyrkan på söndagar.

– 1964 la de ner skolorna vi jobbade på och byggde de första radhusen. Mitt i grönskan, nere vid idrottsplatsen, skulle vi bo, minns Börje.

Det fanns en oerhörd framtidstro. KF, Kooperativa förbundet, förlade sitt centrallager till Upplands-Bro och kommunen förväntade sig att 80 000 människor skulle flytta till det snabbt växande området. Det byggdes bostäder i mängd och senare tvingades man riva bland annat ett helt kvarter i Råby. Prognoserna slog helt enkelt inte in.

 
 
En flicka som jag hade i skolan ville aldrig gå hem. ”Nej”, sa hon. ”Det är så otäckt, det är bara vi som bor i hela porten.” Jag följde med henne och tyckte också att det var läskigt.
— Gudrun Sandén
 
 Börje sandén

Börje sandén

 

När Gudrun och Börje Sandén kom till Upplands-Bro bodde här 3 609 personer – i dag har Upplands-Bro precis passerat 28 000 invånare.

Med tiden blev Börjes engagemang i hembygdsföreningarna större och Gudrun hamnade i kommunfullmäktige. Åldersgränsen – då 25 år – hade hon precis uppfyllt.

Inledningsvis var det Börjes elever som fick njuta av hans berättelser om kommunens historia. Senare började han föreläsa för andra och dessutom producera böcker som han tryckte hemma i bostaden.

Han reser sig och visar till bokhyllan.

– De här har jag bundit själv, säger han och tar fram flera olika volymer.

I en kan man bland annat läsa hur Ivar Berg 1924 kom till Bro från Stora Edesjö i Tungelsta och hur Bro såg ut på 1920-talet:

”I Bro fanns stationshuset, två banvaktsstugor, droskägare Norman och Bankalle. Deras hus låg ungefär där bankhuset ligger i dag. Två affärer fanns, Boijes och Viktor Jonsson. Posten låg mittemot stationen i ett stort trähus med en trätrappa från Stationsvägen.”

Börje Sandén

Börje och Gudrun har fått ett antal priser för sina insatser och vi pratar länge – om Upplands-Bros historia, hur Börje var tidigt ute med datorer och databaser och hur det är att se barnen växa upp och att få barnbarn och barnbarnsbarn, det äldsta går i årskurs 6 i Råby.

– Det fanns inget pendeltåg, vi gick eller cyklade. På den tiden hade vi stort umgänge, det var många unga lärare som bodde i kommunen, säger Börje.

Först efter andra barnet skaffade de bil, en helt ny Volkswagen med ett års leveranstid. Den kostade 6 000 kronor.

Efter många fina år i radhuset flyttade paret 2015 till lägenheten i Bro centrum. Det har egentligen aldrig varit tal om att lämna kommunen.

– Vi trivs väldigt bra här, har alltid trivts. Någon gång sökte du en kyrkotjänst på annan ort, säger Gudrun och tittar på sin make:

– Som tur var fick du den inte.

Så vad har förändrats genom åren, förutom att kommunen i dag har åtta gånger så många invånare?

Gudrun pratar om Bro-andan, något som båda kan känna saknas lite i dag.

– Man hälsade och tog hand om varandra. Senaste åren har det blivit väldigt mycket nytt folk och för dem är det väl inte alltid självklart. Men jag träffar ofta väldigt trevliga barn och ungdomar.

Går det att få tillbaka Bro-andan?

– Ja, det tror jag, men det behöver någon annan ta i. Vi orkar inte längre.

Känner ni er otrygga?

– Jag går kanske inte ut ensam på kvällen, men... Inte känner jag någon större otrygghet, säger Gudrun.
Hon fortsätter:

– Men många är oroliga och ibland tycker jag att de överreagerar.

Gudrun Sandén


För varje år som passerar skriver nya familjer sin historia i Upplands-Bro. Efter besöket hos Gudrun och Börje bjuder Nasrin Baban hem oss på middag i radhuset på Mandelblomsstigen.

Kvällningen har börjat rulla in med svala vindar och hon har ställt fram börek, hummus, sallad, bröd, små piroger, ostrullar – allt man kan tänkas önska sig.

Även Yvonne Nilsson Mattsson är bjuden på middagen. Yvonne jobbade i skolan som barnen började i och har varit en del av familjen sedan dess – barnen kallade hennes ”extramormor”.

Yvonne har bott och jobbat många år i kommunen och är nu pensionär, men de står fortfarande varandra nära.

 
 
När jag kom till Bro från Härjedalen 1972 fanns inte Finnsta. Min dotter som var tre år fastnade med stövlarna, det var bara lervälling.
— Yvonne Nilsson Mattsson
 
 nasrin Baban och yvonne nilsson

nasrin Baban och yvonne nilsson

 

– Man vill inte flytta härifrån för man känner så många. Det är historier som går in i varandra.

Yvonnes tidslinje mötte familjen Babans när Nasrin anlände i december 1992 från Kurdistan.

 
 
I Sverige har vi varit förskonade från krig och annat, men det bor människor här som inte har det. Det påverkar oss och skolan också. Det är föräldrar och barn som mår dåligt.
— Yvonne Nilsson Mattsson
 
 

Fem månader senare fick Nasrin och barnen uppehållstillstånd och flyttade till familjens första lägenhet på Finnstastigen. Våren hade kikat fram och hon minns de första åren i Bro, innan familjen fick sitt tredje barn.

– Jag tyckte att det var väldigt lugnt. De flesta sa att ”ni kan ju inte bo på landet”, men det var jätteskönt. Vi gjorde utflykter, promenerade i skogen, badade i Lejondalssjön. Vi tog fika med oss och lärde känna området.

– Det bodde massor av trevliga människor här, vi firade högtider tillsammans; påsk, midsommar. Jag var ny här och kunde inte språket, men många tog hand om oss.

Nasrin minns hur Yvonne rättade henne när hon sa fel.

– Hur ska man annars lära sig? undrar Yvonne och rycker på axlarna.

Vi diskuterar krig och fred, att lämna sitt hemland bakom sig, deras historia i Bro och kommer in på den ungdomskriminalitet som finns i området.

Nasrins son Namo har kommit hem och sitter med oss i sofforna efter middagen, vi dricker kaffe och äter choklad och bakverk. Bro är hemma för honom.

Nasrin, som jobbar på Råbyskolans fritids, tycker att kommunen gör en bra insats för att komma tillrätta med de problem som finns, men att det behöver göras mer.

Hon menar att det också ligger på invånarna, lite som den Bro-anda som Gudrun och Börje pratade om.

– Det är inte som när vi kom hit, säger Nasrin. Jag tycker att det är jättetrevligt att det flyttar in mycket nya familjer, men vi behöver mötas.

Hon är orolig att nyanlända och nyinflyttade barn inte får den kunskap de behöver för att kunna göra sig själv hemmastadda – den som hennes barn fick genom att göra saker i närområdet tillsammans med sina föräldrar.

 
 
Det är viktigt. Våra barn har en historia här, en hemkänsla.
— Nasrin Baban
 
 mandelblomsstigen

mandelblomsstigen

 

Är hon någonsin rädd?

– Nej. Jag har aldrig känt otrygghet, men det har förändrats. Det händer saker mitt på dagen, det sker rån i centrum. Det är lite otäckt. Samtidigt känner jag att det handlar om barn och ungdomar och att de behöver stöd.

Nasrin konstaterar:

– Jag är inte rädd när jag rör mig i Bro på kvällen, men jag skulle inte vilja åka tunnelbana i Stockholm.


I Bro hälsar de flesta vi möter på Magnus Nilsson – ungdomar, äldre, affärsidkare. Han har jobbat som polis, och i Upplands-Bro, i 15 år. Och han är uppvuxen i området.

Vi går till fritidsgården, femtio meter från Brohuset, och möter personal, ungdomar och barn. Det är högljutt och glad stämning, lite grabbig emellanåt – de flesta här är unga killar.

Mitt i lokalen finns ett kafé med godis och dryck som öppnar sig mot ett rum med två fullsatta soffor, några runda bord och stolar.

Bakom hörnet finns ett pingisbord och i ett låst utrymme bakom glasfönster står en tv-spelskonsol, ett PS4 med det populära fotbollsspelet FIFA 18. Dessutom leder en pardörr till en större lokal där det ibland ordnas föreläsningar eller disko.

Den uniformerade Magnus Nilsson är omtyckt här också, barn och fritidsledare hälsar glatt och pratar en stund.

– Populär? undrar jag och Magnus svarar med ett leende i mungipan:

– Inte hos alla.

En fritidsledare berättar hur en pojke dagen före har pekat på sina kompisar och sagt: ”När jag blir polis ska jag ta er allihop.”

– Sedan kollade han på sin bror och sa: ”Dig också, ingen kommer undan!” säger den unge mannen och alla skrattar.

Att Magnus Nilsson bryr sig om ungdomarna är tydligt.

– Så är det, bekräftar han. Mycket av de problem som folk ser och stör sig på bottnar i ungdomsfrågor och det är viktigt att jobba förebyggande med dem så att de blir produktiva samhällsmedborgare.

 
 Magnus nilsson med fritidsledaren/trygghetsvärden Monir el achkar, Mazoud, Abudi och Jamal.

Magnus nilsson med fritidsledaren/trygghetsvärden Monir el achkar, Mazoud, Abudi och Jamal.


 
 
 

Foto: Åsa Sjöström

Text: Behrang Behdjou